På senaste tiden har du inte velat sova på dagen, i alla fall inga långa stunder. Att vagga dig eller på annat sätt försöka få dig att somna har nästan varit lönlöst. Men i dag när du satt i babysittern och dina små ögonlock nästan ramlade ner, men du envist höll dem uppe, tog jag upp dig i min famn. Jag vaggade dig, du spjärnade emot lite, men vilade sen huvudet mot min arm.
Att känna din lilla kropp bli tyngre och tyngre, att känna den bli avslappnad, att se dina ögon sakta slutas och höra att andningen bli tyngre, är underbart. Och att sen få vara där när du vaknar, att se ditt vackra ansikte spricka upp i ett stort leende, det är bättre än underbart. Det är livet när det är som bäst!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar