När du kom

I natt är det en vecka sedan du kom till oss, Nora. Den natten var både fin och jobbig. Det var lite festligt att förlossningen startade en natt som Anette jobbade, och det skulle visa sig vara otroligt betydelsefullt när allt blev som det blev. Att ha en vän vid sin sida betydde mycket för mamma när du och pappa var hos läkaren och sköterskorna.

När du föddes hade du navelsträngen runt halsen och du svalde nog en del fostervatten, så när du skulle börja andas luft var det inte så lätt för dina små lungor. Du togs iväg från mitt bröst och pappa bar dig till undersökningsrummet. Ni var borta, sen kom du och pappa tillbaka, men bara för en stund. Du syresatte dig dåligt så ni var tvungna att gå igen. Jag kände mig så tom och ensam, Nora. Jag visste inte hur du mådde och jag trodde att du skulle dö. Anette satt vid min sida och höll mig sällskap i väntan på att du skulle få komma tillbaka.

Men du kom inte tillbaka, du blev inskriven på avdelning 15. Pappa och du hade redan gått dit när jag fick veta det, och då var jag helt säker på att du skulle dö. Jag tyckte att det var så sorgligt att vi hade fått träffas så lite, att jag nästan inte fått hålla dig alls. Jag duschade så fort jag kunde och Anette körde mig i rullstolen till plan 16, liksom hon gjorde för två år sedan när din bror låg där. Vi gav varann en lång kram och jag gick in till ditt rum.

Klockan var runt fem och du var då nästan två och en halv timma gammal när jag fick se dig igen. Du låg i en värmesäng, du hade EKG-mätare kopplat på din lilla kropp och syremättnadsmätare runt foten. Precis som din bror. Du syresatte dig ganska bra och i stället för lungröntgen så testade vi att koppla dig till en CPAP, du stacks i ena handen för att lämna blodprov. Vid halv sex koppmatade jag dig och märkte att du försökte tutta på koppen och frågade då om vi kunde koppla loss dig från CPAP:en en stund för att se om du kunde ammas. Din näsa frigjordes och du tog ett rejält tag om mitt bröst! Då kände jag för första gången att du kommer att överleva. Jag fick gladhormoner i hela kroppen och slöt ögonen och njöt. Älskade lilla tös, du och dina syskon betyder allt för mig.

Vid åtta stacks du i andra handen och även det provet visade bra siffror. Läkarundersökningen gav oss svart på vitt att du mådde bra och vi ville bara åka hem! Vi fick det, Nora! Vi fick åka hem! Pappa skyndade till bilen och hämtade babyskyddet och redan vid 11 rullade vi bort från sjukhuset och hem till din vackra syster.

Det var antagligen aldrig någon större fara för ditt liv Nora, men det visste ju inte mamma. Jag såg dig så kort stund och jag visste ju inte hur du mådde, det var fruktansvärda timmar den där natten. Men sedan dess har vi njutit, Nora. Vi är en familj, en alldeles underbar, kärleksfull liten familj. Lycka!